foralla

Varför gör det så ont att göra rätt? För att jag är livrädd att bli lämnad ensam kvar? Om jag kunde svälja min stolthet skulle allt vara så mycket lättare. Fast jag inget hellre ville än att träffa honom så tvingade jag mig själv att säga ifrån. Sedan malde tankarna i huvudet hela natten, runt runt. Bara på grund av den där himla stoltheten. Den kommer alltid i vägen. Vad spelar det för roll vem som har övertaget, egentligen? Varför måste det nödvändigtvis vara jag?

Svaret är enkelt.
Jag plågar mig själv på grund av min rädsla; Att falla för djupt, för hårt, för snabbt. Livsfarligt. Han leker ju bara, det vet jag. VARFÖR måste han då etsa sig fast på min hornhinna? VARFÖR. Jag borde ha bättre förstånd än så. Vi är inte kompatibla, alls. Inte i längden. Därför är jag medvetet taskig och snäsig mot honom. För att driva bort honom och få honom att lämna mig i fred. Trots att det är det sista jag vill. Eh.